1630. bara min dag

Jag minns mannen som skulle planka på mig för några år sedan på tunnelbanan.
Jag skulle gå igenom spärrarna i Skanstull, visste att om jag missade nästa tåg skulle jag komma sent till jobbet.
Precis när jag blippat mitt kort och skulle gå igenom kom det en 30-40 årig man bakom mig.
Min första reaktion var vad min kropp gjorde.
Jag ville inte bli plankad på, så jag ställde bestämt stilla, varpå mannen knuffade mig igenom spärrarna med sitt kön mot min baksida, för att sedan väsa orden "Det var väl inte så svårt, hora!" och jogga hånleendes till rulltrappan.

Det var inte första eller sista gången en man försökt, eller lyckats planka på mig, men det var första gången jag verkligen blev helt ställd. Stod stilla innanför spärrarna så länge att jag missade tåget. Med ilskan och hatet bubblandes inom mig kom jag sent till jobbet och det kändes som om hela min dag var förstörd. Berättade för kollegor om händelsen och fick reaktioner som "fyfan!" "men låt det inte förstöra din dag!" "lägg inte energi på sådana människor!"

Men han förstörde ju min dag? Ja det var bara en dag, och ja, det var bara en knuff och ett skällsord.
Men det var bara en morgon, vad gör den där människan på kvällen? med alkohol i kroppen? utan människor omkring?

Vi behöver med gemensamma krafter lägga energi på att stoppa och peka ut alla de här mindre händelserna, så att de där större, de som inte bara förstör en dag, utan förstör ett liv inte längre kan ske utan straff. Inte längre kan gå förbi på en hemmafest, på en festival eller någon annanstans.

 
Har inte #metoo gått för långt nu? Hörde jag någon säga häromdagen.
Är det inte lite utvattnat?
Nej, det här är bara början säger jag då.
Instämmer helt med vad du kan läsa om du klickar här.

1629. som vapen

Medans vi håller våra nycklar som vapen, utstickande från knutna nävar på kroppar där pulsen höjts gånger tusen så tycker Erik Hörstadius (bland andra) att vi borde tala om "inte alla män" och livets glädje, fortfarande.
Bra debattartikel angående dina döttrar Erik.
Klicka här
 
Jag hade en kompis en gång som sa att hon aldrig varit rädd på vägen hem från klubben mitt i natten.
Jag sa till henne att antingen så har hon varit blind och ignorant för att hon inte blivit det, eller så är hon dum som inte är det. För vi har inte råd att chansa.
 
 

1628. det är nya tider nu?

Jag var på gymmet ensam idag och befann mig i "unisex-avdelningen".
Jag var den enda tjejen där, bland en mängd killar, lite så som det brukar vara. De flesta tjejerna har retirerat, de "gömmer sig" på tjejgymmet, gymmets avdelning där män inte är tillåtna, såvida de inte är personal.
Det fanns en tid då jag också "gömde mig" på tjejgymmet, eller jag kanske inte skulle kalla det att jag gömde mig, snarare att jag flydde allt testosteron som flög härs och tvärs på den avdelning som är öppen för båda juridiska könen. Jag brukade hålla till på tjejgymmet för att jag inte orkade med killarnas blickar, deras "träningsråd", deras raggningsrepliker, och deras sätt att stretcha bakom mig precis när jag också skulle stretcha. Så helt ärligt förstår jag precis varför de flesta tjejer känner sig mer bekväma på avdelningen som är mansfri.
 
För kanske ett år sedan gjorde jag ändå valet att träna på "det riktiga" gymmet istället för att gömma mig på tjejgymmet. (Varför? För att jag var trött på att tjejgymmet är tjejanpassat, att alla maskiner inte finns där, att de flesta maskiner faktiskt fokuserar på typ ben och rumpa?)
Det är annorlunda om jag går och gymmar med en kille, som till exempel med min bror + partner häromdagen. Ingen skulle någonsin slänga iväg en extra lång blick på mig då, ingen kommer fram för att tipsa mig om hur jag ska göra squats för att få mest resultat på min rumpa.
 
Idag var jag på gymmet ensam. Inte en enda blick fick jag, inte en enda kommentar eller mainsplainande kille med träningsexpertise.
Såg jag liksom extra "sur ut" när jag koncentrerade mig på att lyfta idag, så att ingen vågade?
Eller tänker killarna en extra omgång nu? Kan jag våga tro på en förändring?
 
Kanske kan vi nu, (i och med denna "kampanj", denna "mediestorm" och allt annat #metoo har kallats)
kanske äntligen få världen att sätta på sig genusglasögonen, vända och förkunna att det är nya tider nu?
Jag ska inte spekulera, men jag kan hoppas på att det sker en förändring nu.
Att medvetenheten om alla våra (vi kvinnors) upplevelser och berättelser faktiskt gör skillnad?
 
 
Jag kommer fortsätta berätta om små, som stora saker som hänt mig och andra kvinnor i min närhet till min bästa förmåga. Jag tycker att det är viktigt att fortsätta belysa de här sakerna, vardagen för kvinnor, och vad vi faktiskt får och fått utstå.
 
Lyssnar på denna pod ikväll "det är nya tider nu!"