1617. like a bridge over trouble..
Ibland sitter jag och tänker, på alla de gånger jag varit ledsen på grund av någon annan.
Det är inte alltid lätt att veta varför man är ledsen, eller varför man ger så mycket makt till någon annan.
Man öppnar sig och ger alla pilar i bågen till någon annan att skjuta med.
Sårbarhet är det vackraste och mest skrämmande man kan visa någon annan, för det lämnar över kompassen. Och ändå är det just att lämna över rodret till någon annan som är så lockande.
Jag lovade mig själv en gång, många gånger, att aldrig gråta för någon annans ord eller handlingar.
Hur fånigt det än låter så är det ju det man gör varje gång.
För makten vill man ha kvar själv, över välmåendet och över sinnet.
Men hur ska man kunna det, och samtidigt kunna öppna sig så mycket för en person? och vara så äkta som kärlek ska vara? Jag vet inte, det är något jag fortfarande försöker komma underfund med.
För makten vill man ha kvar själv, över välmåendet och över sinnet.
Men hur ska man kunna det, och samtidigt kunna öppna sig så mycket för en person? och vara så äkta som kärlek ska vara? Jag vet inte, det är något jag fortfarande försöker komma underfund med.
För varje gång jag hamnar i en position där jag kan lämna över rodret, så håller jag fast så hårt jag kan. När jag egentligen bara borde låta båten flyta. Och släppa taget, istället för att klamra mig fast. Fast kanske är det så, att när det är kärlek och inte bara tillgivenhet och förälskelse så släpper man taget automatiskt.
När jag gör det, älskar jag oändligt mycket , gränslöst, fritt, över gränser och hav, som om det inte fanns något annat.
Och det kanske det inte gör, för kärlek är väl det ända man behöver. Eller hur?