1617. like a bridge over trouble..

Ibland sitter jag och tänker, på alla de gånger jag varit ledsen på grund av någon annan.
Det är inte alltid lätt att veta varför man är ledsen, eller varför man ger så mycket makt till någon annan.
Man öppnar sig och ger alla pilar i bågen till någon annan att skjuta med.
Sårbarhet är det vackraste och mest skrämmande man kan visa någon annan, för det lämnar över kompassen. Och ändå är det just att lämna över rodret till någon annan som är så lockande.

Jag lovade mig själv en gång, många gånger, att aldrig gråta för någon annans ord eller handlingar.
Hur fånigt det än låter så är det ju det man gör varje gång.
För makten vill man ha kvar själv, över välmåendet och över sinnet.


Men hur ska man kunna det, och samtidigt kunna öppna sig så mycket för en person? och vara så äkta som kärlek ska vara? Jag vet inte, det är något jag fortfarande försöker komma underfund med.
För varje gång jag hamnar i en position där jag kan lämna över rodret, så håller jag fast så hårt jag kan. När jag egentligen bara borde låta båten flyta. Och släppa taget, istället för att klamra mig fast. Fast kanske är det så, att när det är kärlek och inte bara tillgivenhet och förälskelse så släpper man taget automatiskt.
 

När jag gör det, älskar jag oändligt mycket , gränslöst, fritt, över gränser och hav, som om det inte fanns något annat.
Och det kanske det inte gör, för kärlek är väl det ända man behöver. Eller hur?

1453. realizations

I just realized something about myself today.
(There are a lot of things in life that this does not apply to but let me just make my point here)
I feel like I'm some kind of nomad, I see something I like and I go for it with all my heart and soul.
For example: I really love living in Stockholm and I'd probably be fine with going to a dance school (that I got accepted to) here as well. The only thing is that my heart wouldn't be in it anymore. I feel the urge to get moving, to go somewhere new. I've had this feeling all my life, the only difference now is that I am old enough to actually make things happen. I could just move to Japan if I wanted to. Of course there'd be the issue with having the money to move, getting a job/scholarship but hypothetically I COULD do it.

The "problem" is that after a while I get restless and I can just feel it in my bones.
I HAVE TO get a move on, do something else or just get a change of scenery.
This worries me sometimes, I'm worried that I'll never really be happy and settle down.
Of course who says(?) that you have to settle down, get a husband, the villa, house, VOLVO and kids.
I'm not saying I don't want that, I'm just saying - I'm not sure that I'd be happy with that.

With this I give you a Swedish song from the 60's that speaks to this.
(If you want a studio version then here: https://www.youtube.com/watch?v=oR9l5w1OkyA, but if you like catchy hand gestures and horrible hair styles then watch the video).


I've also got to give you a link to a song I loved when I was like 11, also on the subject of being satisfied:
https://www.youtube.com/watch?v=wUOcQnWbk_U.