1629. som vapen

Medans vi håller våra nycklar som vapen, utstickande från knutna nävar på kroppar där pulsen höjts gånger tusen så tycker Erik Hörstadius (bland andra) att vi borde tala om "inte alla män" och livets glädje, fortfarande.
Bra debattartikel angående dina döttrar Erik.
Klicka här
 
Jag hade en kompis en gång som sa att hon aldrig varit rädd på vägen hem från klubben mitt i natten.
Jag sa till henne att antingen så har hon varit blind och ignorant för att hon inte blivit det, eller så är hon dum som inte är det. För vi har inte råd att chansa.
 
 

1628. det är nya tider nu?

Jag var på gymmet ensam idag och befann mig i "unisex-avdelningen".
Jag var den enda tjejen där, bland en mängd killar, lite så som det brukar vara. De flesta tjejerna har retirerat, de "gömmer sig" på tjejgymmet, gymmets avdelning där män inte är tillåtna, såvida de inte är personal.
Det fanns en tid då jag också "gömde mig" på tjejgymmet, eller jag kanske inte skulle kalla det att jag gömde mig, snarare att jag flydde allt testosteron som flög härs och tvärs på den avdelning som är öppen för båda juridiska könen. Jag brukade hålla till på tjejgymmet för att jag inte orkade med killarnas blickar, deras "träningsråd", deras raggningsrepliker, och deras sätt att stretcha bakom mig precis när jag också skulle stretcha. Så helt ärligt förstår jag precis varför de flesta tjejer känner sig mer bekväma på avdelningen som är mansfri.
 
För kanske ett år sedan gjorde jag ändå valet att träna på "det riktiga" gymmet istället för att gömma mig på tjejgymmet. (Varför? För att jag var trött på att tjejgymmet är tjejanpassat, att alla maskiner inte finns där, att de flesta maskiner faktiskt fokuserar på typ ben och rumpa?)
Det är annorlunda om jag går och gymmar med en kille, som till exempel med min bror + partner häromdagen. Ingen skulle någonsin slänga iväg en extra lång blick på mig då, ingen kommer fram för att tipsa mig om hur jag ska göra squats för att få mest resultat på min rumpa.
 
Idag var jag på gymmet ensam. Inte en enda blick fick jag, inte en enda kommentar eller mainsplainande kille med träningsexpertise.
Såg jag liksom extra "sur ut" när jag koncentrerade mig på att lyfta idag, så att ingen vågade?
Eller tänker killarna en extra omgång nu? Kan jag våga tro på en förändring?
 
Kanske kan vi nu, (i och med denna "kampanj", denna "mediestorm" och allt annat #metoo har kallats)
kanske äntligen få världen att sätta på sig genusglasögonen, vända och förkunna att det är nya tider nu?
Jag ska inte spekulera, men jag kan hoppas på att det sker en förändring nu.
Att medvetenheten om alla våra (vi kvinnors) upplevelser och berättelser faktiskt gör skillnad?
 
 
Jag kommer fortsätta berätta om små, som stora saker som hänt mig och andra kvinnor i min närhet till min bästa förmåga. Jag tycker att det är viktigt att fortsätta belysa de här sakerna, vardagen för kvinnor, och vad vi faktiskt får och fått utstå.
 
Lyssnar på denna pod ikväll "det är nya tider nu!"
 

1626. i ett rum med människor som älskar mig

Om att våga berätta -
Är det sjukt att jag i ett rum med min egen familj inte klarar av att berätta om de sakerna som hänt mig?
I alla fall inte om det värsta. Nämner jag något så är det trakasserierna, tafsandet, jamen ni vet det där som händer dagligen, det VANLIGA.
Men när det kommer till det som är värre då låser det sig. Jag vet inte hur jag ska formulera mig, jag ljuger och säger att inget allvarligt har hänt mig "jag har haft tur". 

Varför berättar jag inte?
Kanske är det skammen, den där jävla skammen som kryper sig på eller snarare slänger sig på som en tiger på sitt byte. Jag skäms över att jag skäms och jag mår dåligt över att jag inte vågar berätta.

Det handlar också om hur jag tror att andra kommer att se på mig efteråt. Som ett offer, som någon som inte kunde hjälpa sig själv, som inte sa ifrån nog skarpt, någon som är trasig.
Ja, jag är ett offer för övergrepp, och för trakasserier, för slutshameing och för tjatsex - men snälla ändra inte ditt sätt att se på mig för det, jag är fortfarande samma person. I stora drag är jag det. Och snälla bli inte arg, säg inte "dom jävlarna ska skjutas" även om jag också bara vill sjunga som Annika Norlin i "allt som är ditt". Det hjälper inte, det är "försent" nu. Skadan är gjord och att du blir arg och aggressiv hjälper inte mig. Väljer jag (eller någon annan som varit med om något) att berätta för dig så kan du istället bara lyssna. Lyssna och om du vill kan du fråga vad du skulle kunna göra. Så se inte på mig på ett annorlunda sätt, det är inte mig du bör se på ett annorlunda sätt.

Se istället dig omkring och fundera över hur du borde se på männen i samhället, den som förgriper sig på kvinnor, men också dem som trakasserar, förföljer, tjatar sig till sex och de som måste få en kram även fast hon sagt nej. Och (män) rannsaka er själva, se till så att det blir en förändring, bidra till ett bättre samhällsklimat genom att vara lyhörd, genom att vara reko PÅ RIKTIGT.