Only here for the fight!

Om att våga berätta -
Är det sjukt att jag i ett rum med min egen familj inte klarar av att berätta om de sakerna som hänt mig?
I alla fall inte om det värsta. Nämner jag något så är det trakasserierna, tafsandet, jamen ni vet det där som händer dagligen, det VANLIGA.
Men när det kommer till det som är värre då låser det sig. Jag vet inte hur jag ska formulera mig, jag ljuger och säger att inget allvarligt har hänt mig "jag har haft tur". 

Varför berättar jag inte?
Kanske är det skammen, den där jävla skammen som kryper sig på eller snarare slänger sig på som en tiger på sitt byte. Jag skäms över att jag skäms och jag mår dåligt över att jag inte vågar berätta.

Det handlar också om hur jag tror att andra kommer att se på mig efteråt. Som ett offer, som någon som inte kunde hjälpa sig själv, som inte sa ifrån nog skarpt, någon som är trasig.
Ja, jag är ett offer för övergrepp, och för trakasserier, för slutshameing och för tjatsex - men snälla ändra inte ditt sätt att se på mig för det, jag är fortfarande samma person. I stora drag är jag det. Och snälla bli inte arg, säg inte "dom jävlarna ska skjutas" även om jag också bara vill sjunga som Annika Norlin i "allt som är ditt". Det hjälper inte, det är "försent" nu. Skadan är gjord och att du blir arg och aggressiv hjälper inte mig. Väljer jag (eller någon annan som varit med om något) att berätta för dig så kan du istället bara lyssna. Lyssna och om du vill kan du fråga vad du skulle kunna göra. Så se inte på mig på ett annorlunda sätt, det är inte mig du bör se på ett annorlunda sätt.

Se istället dig omkring och fundera över hur du borde se på männen i samhället, den som förgriper sig på kvinnor, men också dem som trakasserar, förföljer, tjatar sig till sex och de som måste få en kram även fast hon sagt nej. Och (män) rannsaka er själva, se till så att det blir en förändring, bidra till ett bättre samhällsklimat genom att vara lyhörd, genom att vara reko PÅ RIKTIGT.